tisdag 23 mars 2010

Magsjuka...

Igår kväll när jag hade gått och lagt mig brast allt och jag grät så mycket så jag knappt kunde andas... Peter höll om mig och smekte mig på armen.. Han sa inget.. Han behövde inte säga något.. Jag behövde bara lätta på allt tryck jag samlat på mig.. Jag grät och grät.. Efter många, många tårar fick jag ett sms.. Det var från min kära vän Josefine.. Hon skickade mig en stor kram... Och allt bara la sig i mig.. Jag slutade gråta... Tack kära Josefine.. Ditt sms värmde i mitt hjärta och jag somnade och sov hela natten till kl 7. Och trots att Gustav hade sovit hela natten utan att vakna en enda gång så var ändå jag helt slut på morgonen. Gustav var missnöjd och inget var bra, inget hjälpte.. Runt kl 10 i förmiddags började han gråta ännu mer och gnugga sig i ögonen.. Han var trött.. Jag gick och la honom i sin säng och tänkte sätta på datorn, som jag brukar. Men orkade inte.. I stället drog jag ner alla persienner, låste dörren, stängde av mobilen och drog ut telefonjacket, sen tog jag Gustav som inte ville somna och gick och la oss i stora sängen. Jag läste saga för honom, sen somnade han.. Sen somnade jag... och vi bara sov...
När vi vaknade fortsatte allt.. Gustav var inte som han brukade vara. Han är ju världens gladaste pojk egentligen.. Men det var han inte längre. När jag skulle ge honom middag vred han bara bort huvudet, vägrade helt att äta. Min bror Anton var här då, vi skulle egentligen gått ut på promenad men det började regna så mycket så vi bestämde oss för att titta på en film. I stället för att tappert försöka mata Gustav gjorde jag en flaska välling till honom. Den drack han inte mycket av. Tyckte att han kändes varm och tog tempen på honom. 38,5 grader. Gav honom alvedon och han somnade snabbt i soffan. Han sov typ 20 min sen satte han sig upp och spydde så som man bara sett på film. I 3 omgångar bara sprutade det! Han fick knappt en droppe på tröjan, dock hela byxorna, strumporna och hela soffan. Usch! Min stackars lilla bebisen..
Medan Anton var så snäll och torkade upp och skrubbade rent soffan gjorde jag rent och bytte allt på Gustav. Efter att han hade spytt var han som en helt vanlig Gustav, glad och lekte. Jag ringde barnakuten ändå för att fråga om råd med mat och så. Allt han skulle dricka och äta nu var inget som jag hade hemma. Mamma, pappa, Peter, Frida, ja alla jobbade. Peters föräldrar svarade inte. Anton hade åkt hem. Jag ringde till honom ändå, trots allt han redan fått ställa upp på idag, och bad honom hjälpa mig. Snälla gulliga bror handlade majsvälling och saft åt mig. Jag fick i Gustav några teskedar med saft och lite mer alvedon, men han spydde direkt. Och blöjorna vill jag knappt nämna, usch! Han somnade i min famn lite senare, innan det lyckades jag få i honom lite välling. När han vaknade spydde han ner både sig själv och mig. Av med alla kläder en 3:e gång..
Helt plötsligt börjar Gustav gallskrika. Tårarna bara sprutade på honom. Jätteont i magen. Efter några minuter av panikskrik och kramper i magen ringde jag i ren panik till mamma, vad skulle jag göra??!
Mamma kom nästan på en gång. Jag hade inte hunnit ta på mig några nya byxor ens då jag hade haft fullt upp med Gustav. Men hon brydde sig inte.. Min mamma är underbar. Jag är väldigt tacksam för att jag har en mamma. Speciellt vid sådana här situationer då man verkligen inte vet vad man ska ta sig till. Gustav hade lugnat sig lite när hon hade kommit men han var jättedålig. Ville inte äta, inte dricka.. Mamma stannade tills Peter kom hem. Då hade vi lyckats få i honom lite mer välling och han hade åter igen somnat i min famn. Peter har tvättat som en tok sen han kom hem och gjort i ordning i köket. Älsklingen...
Gustav har fått mer alvedon nu ikväll och har druckit i alla fall en halv flaska med välling som fått stanna kvar. Nu sover han i sin säng i vårat rum. Flyttade in honom dit så jag finns nära till hands. Nu ikväll var också första gången Gustav vägrade bli matad av Peter. Bara mamma, mamma, mamma....


Vill passa på att tacka alla mina underbara
vänner som bryr sig så mycket om mig.
Ni betyder väldigt mycket för mig.
Senaste dagarna har varit väldigt jobbiga för mig ,
men utan er vet jag inte vart jag skulle varit.
Ni är toppen och jag älskar er.
Ni ger mig styrka....



6 kommentarer:

Josefine sa...

Sara min älskade vän...
Hoppas både du och Gustav mår bättre nu. Det är bara att ringa om det är nåt, jag hjälper så gärna till! Jag kan torka spya eller byta bajsblöja eller vad som, jag är inte så känslig! <3

Sara Eklöf sa...

Haha... Tack gumman... =)

Annie sa...

Håller med Josefine, jag hjälper väldigt gärna till! bara att ringa! Jag är ju inte så väldigt upptagen du vet;)
Hoppas morgondagen blir bättre! Stor kram och puss på dig!

MrsTroll sa...

Stackarn, hoppas att han mår bättre idag.. De skär så i hjärtat när dom små är krassliga..


(För att svara på din kommentar: ja de är "bara" ett kg till mitt första delmål, då väger jag samma som på inskrivningen när jag var gravid. Kilona och delmålen efter det är en annan femma, haha.. Men börjar smått eftersom jag har svårt att gå ner i vikt och kan inte köra på de sättet jag velat pga amningen. Men snart så kan jag satsa hårdare..)

Sandra sa...

Jag hoppas du vet att det bara är till att ringa om du behöver hjälp med något eller bara vill prata av dig lite. Kan vara skönt att få ur sig allt och bara ha någon som lyssnar. Hoppas allt är bättre med er idag! Puss och kram!

Nadja sa...

Sara! På fredag då ska vi ge dig energin åter! Du är så stark som du kämpar! Men tiden kommer då det blir bra igen, det är dom lyckliga stunderna man får fokusera på!

Kärlek!