Störtblödning

Det är sånt som man alltid tror, "Det händer inte mig"...... Men det gjorde det....

Varning! Äckelmagade bör ej läsa detta!

Igår när vi skulle hämta Gustav hos sin farmor och farfar så fick jag en störtblödning. Det var som om någon bara drog ur en kork "där" och blodet bara började rinna. Jag visste på en gång att nu hände det något som inte ska hända. Vi lämnade kvar Gustav och åkte mot akuten på en gång. I bilen ringde jag 112 och de sa att i och med att vi redan satt i bilen och var på väg så kommer vi in snabbast så. Efter 15 min var vi framme vid akuten. När jag ställer mig upp ur bilen börjar det rinna nerför benen på mig, trots binda och fullt med papper i trosorna. I receptionen står det "Ta en kölapp" och där sitter 2 andra personer och väntar. Det gick inte! Där stod jag i ren panik och drog ut massa papper ur en sån där pappersgrej och höll mellan benen, men blodet rann ändå ner på golvet och lämnade en pöl. Jag gick före alla i kön och sa till tjejen i receptionen att jag blöder jättemycket. På några röda sekunder (som för mig kändes som en evighet) kommer de en kvinna med en rullstol och hämtar mig och springer bort med mig till förlossningen. I rullstolen lämnade jag ett snyggt ass-print med blod. När jag la mig på britsen och spände benen sprutade det ut blod som en fontän! De bytte blöjan under mig hur många gånger som helst. Mina ben började skaka jättemycket. Jag var ju livrädd. Jag trodde att jag skulle dö......
Jag fick snabbt en spruta som skulle hjälpa min livmoder att dra ihop sig. Efter det avtog blödningen ganska snabbt. De klämde ut massa levrat blod ur livmodern på mig. De sa att jag var tvungen att kissa för att livmodern skulle kunna dra ihop sig ordentligt. Jag fick hjälp till toaletten och när jag skulle sätta mig ner föll en stor blodklump ner på golvet och de skvätte blod på allas skor. Jag kunde inte kissa. Jag var så rädd och spänd så de fick sätta in en kateter på mig. Efter 2 st olika ultraljud såg de inte att de fanns några fosterhinnor kvar. De tror att jag hade fosterhinnor kvar därinne sedan förlossningen som hade lagt sig som ett lock och blockerat allt som skulle kommit ut från början. Tillslut bara exploderar det ju.... Efter ett par diskussioner med läkare och barnmorskor kom de fram till att jag inte behövde någon skrapning och att jag fick åka hem om jag ville. Peter åkte en snabbis till A6 och köpte nya kläder till mig, de jag hade på mig var ju helt fulla med blod. Väl hemma var jag jättetrött... Jag hade gråten i halsen hela kvällen och var jätterädd för att börja blöda igen. På förlossning kunde de inte garantera att jag inte får någon mer störtblödning. Men jag skulle fortsätta som vanligt här hemma och försöka röra på mig för att hjälpa till att få ut allt därinne. Men idag har vi tagit det väldigt lugnt ändå...

Jag mår ganska bra nu faktiskt. Men det som hände var det mest fruktansvärda jag någonsin har upplevt.