Innan jag blev gravid med Gustav var jag ganska blödig faktiskt. Jag grät lätt.. Vare sig det var av lycka eller tråkigheter.. Men när jag fick det positiva beskedet att vi skulle få barn så valde jag bort att gråta för minsta småsak och la energin på annat. Visst, jag skvätte väl lite då och då under graviditeten då med men inte mycket. Ända sedan Gustav föddes har jag knappt gråtit alls.. Förutom i en djup svacka när jag fick stressproblem..
Under denna graviditeten med nr 2 har jag varit mestadels glad och pigg. Men av någon anledning så vände allt sig upp och ner igår kväll och jag grät mig till sömns. I morse så försökte jag vara glad. Jag försökte hålla mig... Jag och Gustav låg och mös i sängen till klockan var innan 9 (!!) Ville inte gå upp... Varken han eller jag... Men när vi till slut gick upp och det slog mig att imorgon ska vi åka och tälta. Och huset såg ut som "Hej, kom och hjälp!" Leksaker, kläder i hela huset! Har vi ens börjat att packa? Nääääää.....
Då började jag aslipa!! Gustav bara tittade på mig och såg helt förtvivlad ut! Och även nu.... Känner jag mig ledsen och nedstämd fast jag inte vill! Men hur sjutton ska vi hinna packa, städa och fixa allt tills imorgon?!! Det är ju inte så kul att stressa sig iväg på något som skulle bli, en mysig liten semester....
1 kommentar:
Tror man behöver bryta ihop ibland. Du är i alla fall inte ensam om att göra det emellanåt! ;) Puss!
Skicka en kommentar